101 11101411 ot ME ft DrAfLTSUII fat Kunma unuga behandling vid vederbörligt forum. —Tp—p—— ww— UIttalade åsigter om nyttan af Bondeståndets vräkning ur representationen. Man hör, icke så sällan, inom de s. k. förnämare klasserna den satsen yrkas: att bönderna vilja uppåta herrarne. Men månne ej merendels förhållandet är tvärtom. Låtom oss efterse. Grefve Björnstjerna, en af våra moderna samhällsreformatörer och som mycket tänkt öfver våra sociella förhållanden, har i sina sorgligt famösa Anteckningar påstått bland annat tänkvärdt: att svenska bonden är oduglig till lagstistare, och af många skäl, såsom, att hban besitter ett djupt, medfödt misstroende till herremännen; vidare: att då man yttrar, den och den riksdagsmannen är ganska klok för att vara bonde, är det en fullkomlig ironi på riksdagsmannen; och om äfven en och annan har positiv förmåga, frågas, huruvida flertalet har det. Den sednare satsen tycks innehålla ett medgifvande att den positiva förmågan är tillsinnandes inom riddarehuset (till hälften befolkadt af armens och de civila verkens subalterner) äfvensom inom de öfriga 2:ne stånden. Hr Grefven betviflar: att en representation, hvilken inom sitt sköte bär en så okunnig beståndsdel, som bondeståndet, kan bära goda frukter för landet; och tillägger med någon saknad: att före 1809 fanns (till tröst?) åtminstone ett sekreta utskott att vädja till, sammansatt af Adel, Prester och Borgare, som någorlunda förmådde bedöma en stats mångfaldiga behof, o. s. v. Som läsaren finner, vill hr grefven att Bondeståndet helt och hållet skall uteslutas från representationen, såsom varande en obehörig beståndsdel uti densamma — ett solkart bevis att hr grefven varit oförmögen att uppfatta de ideer af försoning, gemensamhet och sammanhållning, som ligga till grund för vår samhällsförfattning. Emedlertid är hr grefvens fraser ganska betecknande och intygande: att de gamla elementerna af ståndshat och splittringsbegär, icke äro utslocknade inom rikets första stånd. Skada för författareskapet, är att de nu påpekade åsigterna icke äro hr grefvens sjelfskrifna egendom, att hr grefven nödgats lysa med lånade tankar, de der alltid varit lyckliga att finna genklang inom ridderskapets sköldbetäckta murar. 1668 förklarade Joh. Gyllenstjerna: att adeln hade det verkeliga af regeringsmakten och ofrälseståndet endast dess sinnebild:? man hörde då och då, säger Fryxell, förslugna ord af än betänkligare innehåll, nemligen, att man ej längre borde lemna ofrälsestånden deras hittills innehafda rätt att rösta på riksdagarna. Dessa och dylika, lika löjliga som vanvettiga, utfall mot en aktningsvärd korporation, gingo dock ej onäpsta, derom drog den tidens regering försorg, se Fäiyaells Berättelser, XIV delen. Skulle emedlertid den logik nu utsträckas, som vid ett ock annat tillfälle då förspordes ligga till rättsgrund för adelns begär att flyta ofvanpå — så skulle vårt närvarande Bondestånd derpå vinna betydlig makt. Rålamb, en af de utmärktare personligheterna under Carl XI:s epok, yttrade sig sålunda: Adeln har största delen af svenska jorden och bör också hafva mäst att säga vid riksdagarna. Vi veta att Bondeståndet nu äger denna brorslott! Föliaktelgen — — — — Vid tanken derpå att en riksdag snart instundar, hafva vi ansett det vara pressens och följaktligen vår skyldighet att gifva en vidsträck