Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 2

dra banko om året i kontant, fria rum och två samnar ved, matskott dessutom, och den, som inte vill slefva på det, den får låta bli. Men säg mig, kära Clara, hur har det då gått med dig sjelf? Hvad kan vara anledningen att jag finner dig här? Clara berättade honom det, äfvensom att hon påföljande dagen ämnade begifva sig till Stockholm. — Du gör som du vill, — sade gubben betänksamt; — men har du fast beslutit det? — Ack, hvart skall jag ta vägen, farbror? Mitt arbete här är slut — ligga prosten W. till last, vill jag för ingen del — han har nog många att försörja ändå — någon annan plats har jag inte. — Så kom till mig då, — sade gubben efter något begrundande; — jag har två rum och behöfver inte mera än ett; gamla Brita i fattigstugan, som städar åt mig och kokar min mat, kan väl betjena dig också; — det är sannt, det är väl ingenting att bjuda på; men så skulle du åtminstone der kunna få vara i fred och egna dig åt de arbeten du älskar, utan att höra anmärkningar hvarken från den ena eller andra. Detta förslag syntes tydligen slå an på Clara. Hennes blick eldades — att ostörd och i landtbygdens fridfulla sköte få egna sig åt sina älsklingsarbeten var så öfverensstämmande med hennes egen önskan, att någon tvekan ej hos henne kunde uppstå, och detta desto mindre, som hon för närvarande var tillräckligt utrustad med kontanter, för att icke egentligen behöfva komma i beroende, utan i sin mån kunde underlätta sin välgörare i de små ekonomiska bekymmer, som kunde tränga sig på honom. Äfven insåg hon, och detta utan egenkärlek, att hennes sällskap borde vara för gubben välkommet, helst det vore attförutsätta, att han för öfrigt å den nya ort, der han nedsatt sig, ej kunde finna rätt många, som förstodo sig på honom och hade undseende med hans egenheter. (Forts.)