Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 2

hvari Reinius och Clara tillförene stått till hvarandra, var knappast behöflig för att låta de begge gamle förstå hvad som vållat ett så lifligt utbrott. De bådo Reinius, såsom vän af Clara, äfven betrakta sig som vän af deras hus, och han måste lofva att stanna qvar der hela dagen, och till och med öfver natten, hvilket kom gubben Reinius väl till pass, emedan hans kassa var klen, så att han rätt väl kunde behöfva bespara hvad nattlogis å gästgifvaregården kunnat kosta. Tafatt som gubben var, visste han ej huru han tyckte sig nog kunna tacka och ansåg sig hafva kommit i ett Kanaans land. Det dröjde icke länge, förrän Clara gaf honom en vink att följa sig till det af henne disponerade rum, för att helt fritt kunna språka om nytt och gammalt, och snart voro de begge vännerne på tu man hand. — Nå min käre, käre farbror, — sade Clara, sedan hon förmått gubben att sätta sig i soffan, och gått in för att ur boktryckarens välförsedda snusburk fylla på Reinii dosa, der botten började synas — nå, min käre farbror, hur har verlden lefvat med farbror sedan vi sågo hvarandra sist? inte så alldeles bra, har jag hört. — Åh, lilla barn, det har väl gått an, — svarade gubben, som af naturen hade ett förnöjdt sinne; — visst har det varit lite smått ibland, men så Gud ske lof har det gått ändå. — Men att grefven skulle såder ... — Inte ett ord om grefven, om du vill göra mig till viljes. — asbröt antiqvarien, hvilken, godmodig som originaler vanligen äro, hade ett det mest sörsonliga sinnelag — inte ett ord om grefven! Han har bevisat mig så mycken godhet i så många år, och om han nu på sistone ledsnat att ha en sådanhär öfverslödspersedel i sitt hus, så kan man inte mycket undra på det. Jag var nog lycklig att få mig en skolmästarebeställning i Klockerike — jag har der etthunI