Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1853, sida 1

—————————00—7————— — -— — ——— — Jag vet hvad du tänker, Gustaf . . och likväl — du har ingen anledning att förakta mig. i — Hvem har sagt, att jag .. — Det förundrar mig inte; men kände du förhållandet, så vore det icke förakt, utan medlidande, du skulle röna för mig. ! — Det är således en hemlig, obesvarad kärlek? — Bjud inte till att forska .. jag kan icke ens lofva dig, att framtiden skall upplysa allt, ty den låga, som brinner inom mitt bröst, stiger obemärkt med mig ned i grafven. I — Men, — sade Gustaf, med en ytterlig grad af förvåning, — det är ju ingen bemlighet . jag och många andra veta ju, att du varit förlofvad . . att du blef på ett nedrigt sätt sviken .. . — Och du tror då, att det var denne man jag helgade min kärlek? — sade Clara, i det hon med en viss förebråelse i tonen sammanknäppte sina händer. — Hvad skulle jag annars tro? Med de grundsatser du tycks ega, förlofvar man sig väl ej med någon annan än den man älskar. — Du drifver mig till det yttersta, Gustaf! Jag kan icke säga dig allt; men om du visste, hur allt detta tillgått, så skulle du säga: hon borde ej handla annorlunda. . — Men något ljus måste du dock ge mig. — Vet då, att jag förlofvade mig icke oaktadt, utan emedan jag älskade en annan .. — Det är ej tillräckligt . . det skulle vara ett förräderi. Det var således i förtviflan? — Ja, i sörtvislan. — Öfver att älska, och ej vara älskad tillbaka? — Nej, emedan jag var älskad tillbaka. — Jag vill ej fråga dig vidare. Dina svar förvilla mig blott alltmer. Det är mig nog att veta, att jag ej kan påräkna din tillgifyenhet, ditt förtroende.