Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1853, sida 2

— ——————775 Clara såg förvånad på honom. Han gaf henne ett tecken att sätta sig bredvid honom i soffan. — Clara lemnar oss snart, kanske för alltid, började den unge boktryckaren. De få veckor, Clara tillbragt i mina föräldrars hus, räknar jag som de sällaste i min lefnad. Han gjorde ett litet uppehåll. Clara darrade. — Kanske har jag begått en oförsigtighet, som jag hela mitt lif får ångra, återtog han, — i det jag öfverlemnat mig åt en känsla, som jag kanske icke skall finna besvarad. Men — heldre underkastar jag mig den djupa sorg, som ett afslag skall medföra, än jag vill underlåta en fråga, som kunde leda till ömsesidig sällhet. Vältalighet blef icke min lott — öfverse med min enkelhet — men — vill Clara bli min maka? Clara var så förvirrad, att hon icke kunde svara. Detta tog den unge mannen för ett godt tecken. — Väl vet jag, — fortfor han, — att jag icke eger de egenskaper, som så många af ert kön sätta värde på — jag är alltför tarfligt utrustad både hvad utseende, liflighet och sådant beträffar, för att kunna vara intagande; men, om ett redligt uppsåt att göra den lycklig, som jag en gång utsett till min maka, om medmenniskors aktning, om allmänt och enskildt förtroende, om — ty det hör äfven dit — en tryggad ekonomisk ställning hafva något värde, så tror jag mig kunna bedja en tillkommande maka att dela dem med mig. Hvad som äfven ingifvit mig mod att begära Claras hjerta och hand, hvilket jag nu gör, är Claras eget okonstlade, anspråkslösa väsende. Det förekommer mig, att Clara, lika litet som jag, är ett af dessa verldens barn, för hvilka skalet är allt, kärnan intet. Och när jag nu, med fullt förtroende, vändt mig till Clara, så begär jag ett af motsvarande förtroende bestämdt svar. (FII2 Y