Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1853, sida 1

—————— ——— —T—2q——— — — —— — Se så, — tänkte hon, — nu är det vål beställdt. Jag kunde just tro det ... han skrattar ut mitt. arD dröjde länge och väl, innan hon åter vågade sig upp. Slutligen tog hon sig dristigheten till och gick. Det hade nu på en lång stund varit alldeles tyst der uppe. Att Theodor satt still, kunde hon sluta deraf, alt hon icke hörde några steg — den tunna trossbotten skulle ha röjt den minsta rörelse — han måste säledes åtminstone vara uppmärksam. Men på en gång flög en tanke genom Claras hufvud. Den var just icke dikterad af sörtattare-egenkarlek, ty hon tänkte: kauske han har somnat. Med hvarje steg hon gjorde uppför trappan stadgade sig denna förfärliga tanke till öfvertygelse — hon gick sagta som en liten kattunge — för att inte störa nonom, forstås, och, när hou slutligen tittade in genom dörren, som hon lemnat på glant, så: hon honom väl vaken och läsande, men en tär i hans öga. Med klappande hjerta trädde hon in. Den recensenimmi Tneodor hade amnat sätta på sig, kunde han ej lå fatt i. Han steg upp och gick emot Clara. — Tack! — sade han, vid det han tog henne i handen. Det var hela recensionen. — Du tackar mig, — sade Clara, i det hon slog ned ögonen, — och likval hörde jag dig nyss skratta. — Men det kunde jag jn inte låta bli — du kan ju få en att skratta eller gråta, som du vill. Denna dom var tillräckligt smickrande för att inge Clara mod. — Det vore skada, — sade Theodor, — om dessa små berättelser inte skulle komma under allmänhetens ögon. Inte vill jag upphäfva mig till domare; men, skall jag dömma efter det intryck de gjort på mig, så måste de af allmunheten emottagas med bifall.