Clara rodnade och sökte ett svar, men kunde icke sinna något. — Ser uu, Clara! — fortfor Theodor, — det enda jag har att rätta mig efter är min känsla. — Tror du inte jag också följer med tidningar och läser recensioner? Jag måste väl erkänna att de herrarne förstå saken bättre än jag; men i alla fall, tycker jag om en sak, så tycker jag om den, utan att läta förestafva mig hvad jag bör tycka. De här små berättelserna förekomma mig som små vackra melodier, hvilka man genast fattar, och som man behåller i minnet, sen man en gång förnummit dem. Dt är Sammanhane i dem, det är natur, det tycker jag är redan vackert Jag skulle just vara mycket nyfiken att höra hvad andra säga om dem ... tyckena äro så olika; ... men det tror jag, att det, som en skrattat vid, det skratta fl ra vid, och det, som en gråter vid, det gråta siera vid. Det finnes visserligen menniskor, som icke kunna 16ras af nägonting — dem talar jag inte om; — men hvad de dla tänka och dömma, det tror jag man bör sätta värde på och rätta sig efter. Clara hade under Senare delen af detta samtal blifvit allvarsammare till sinnes. Var det då ej helt och hållet en dröm, att hvad hon skref förtjente att lasas af allmdånheten? Och borde hon icke tro, all det var vånnens öfverseende hon hade att tacka for den milla dom hon hade hört uttalad? Kunde det komma 1 fråga att hon en dag skulle decidera sig för att bli författarinna? Hvem skulle hon gå till råds med i detta fall? Med sin mor? Hon förstod icke saken och skulle blindt afstyrka, utan att pröfva; med Räinius? Han bodde långt borta och var dessutom dels för timid, dels för opraktisk för att kunna ge ett råd; med Linuca? Hon var död. Clara beslöt att rådtråta sin far. Klockan var redan öfver 7 på estermiddagen, då