Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1853, sida 2

tarbok i ritkonsten, sade mig, hur jag skulle hålla penseln och blanda till färgerna . . . med ett ord: hon blef min lärmästarinna; ... men, är det för stolt af mig sagdt, Clara? lärjungen tog snart lofven af mästarn. Nu eger jag egna färger, egna penslar ... hvad är det nu för nöd? — Hvad du är lycklig, Theodor! jag säger det ännu en gång, hvad du är lycklig, som eger en talang . .. stackare jag, jag kan ingenting annat än sy, väfva och sådant der . . . och sådant föder man knappast sig sjelf med, ännu mindre sin mor tillika. — Ja; men se nu vet jag, att, om du inte har någon talang, så har du åtminstone kunskaper . . . du kan tyska och fransyska, efter hvad jag hört. — Om jag också det kan, hvart kommer man dermed så här nere på landsbygden? — Men du kan bli guvernant. — Åck, guvernant! det finnes inga så beklagansvärda varelser som guvernanter ... de mäste vara slafvar under matmodern, slafvar under sina elever, slafvar under sjelfva kammarjungsrun. Åro de stränga mot barnen, så är det icke väl, äro de efterlåtna, så är det lika illa... endast genom att vara ögontjenare kunna de bereda sig en någorlunda lugn eristens ... det vill jag inte . . . jag vill handla öppet och blott lyda min pligt, och, Theodor! jag vill vara sjelfståndig. — Det kan jag väl gå in på. Men — sade Theodor, och syntes tänka efter — kan du öfversätta? — Det tror jag väl nästan jag skulle kunna, — Svarade Clara. — Hvarför frågar du så? — Jo derföre, ser du! att jag var inne i Linköping härom dagen och träffade en af mina vänner, som är konstsörvandt hos boktryckaren Hagren. Han frågade mig, om här i Odensvi funnes någon prest, någon adjunkt eller såder, som jag trodde -ville åtaga sig ett öfversättningsarbete. Han skulle kunna sörtjena sig Å