Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1853, sida 1

sinna mig litet ... så visste jag inte heller hvar jag var, som du lätt kan begripa. Också, om jag hade velat vända om till min farbror, så hade jag inte vetat åt hvad håll jag skulle gå. Hvad var att göra? jag steg upp, och gick — gick — gick. Fram emot middagen blef jag så hungrig, så hungrig; . . . jag såg väl flera hus, men jag tordes inte gå in . . . bland annat minns jag ett ställe, som var en stor by ... jag har sedan varit der flera gånger och känt igen det ... det heter Mjölby, och är gästgifvaregård . . . der stodo några pojkar och spelte kronvägg . . . jag var på väg att be dem om en slant ... men jag tordes inte jag gick vidare det var en väg, som bar utför från gästgifvaregården . . . sedermera har jag funnit att det var den, som bär åt Dala . . . det var redan i solnedgången andra dagen .. hungern plågade mig ack, Clara! Gud låte dig aldrig bli så hungrig jag gret . . . jag var Så trött, att jag föll omkull; men sofva kunde jag inte på länge, för hunger skull. Men emot morgonen Somnade jag, eller kanske rättare, domnade. Jag trodde jag skulle dö, för det kändes så underligt ibland. Jag vet inte hvad klockan kunde vara, men nog var det ett stycke fram på förmiddagen, så väcktes jag af ett piskslag. Jag for upp yrvaken. — Hvad är du för en, som ligger och vräker så här dags på dagen? — röt en röst. Jag kunde inte svara — hvar är du hemma? hvart skall du ta vägen? hvad har du för dig? — Jag vet inte, om jag svarade något el. ler intet, men det vet jag, att den herrn, som slog till mig, slutligen sade: aha, du är lösdrifvare, gunsti junker! gjorde jag rätt, så förde jag in dig till Linköping och satte dig i cell, men jag bar inte den vägen nu. Kasta dig upp här bak på kärran mellertid, så kan du få göra Linköpingsresan en annan dag. Inte visste jag hvart det skulle bära af, eller hvad alltsammans skulle betyda . . . men när herrn med piskan