Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1853, sida 1

såg att jag inte kunde komma upp bak på kärran, tog han mig om halsduken och ryckte upp mig ... der låg jag . . . han körde . . . när kärran stannade, var det på Klåttringe gård. — Klåttringe! Länsmansbostället? — Ja! och herrn med piskan, det var kommissarien Bofink. — Åh bevara mig Gud! nå, hur gick det sedan? — Man satte in mig i förbäran i stallet, som nu stod ledigt, medan hästarne gingo vall, och jag tillsades strängeliga att icke gå ut, hvilket varit mig mycket lätt, om jag velat, ty jag hade blott behöft aflyfta en haspe, och jag lemnades utan all bevakning, förmodligen emedan man tyckte sig kunna ta sig någonting nyttigare till än att vakta en stackars pojke. Man bar till mig lite mat; Gud skall veta, att den icke var särdeles aptitlig; men så hungrig som jag var kom det naturligtvis inte i fråga att vara grann — jag hade god tid att njuta sömnens vederqvickelse, och hade jag blott inte tänkt på länsmannens hotelse att föra in mig till Linköpings slott, så skulle jag ha funnit mig förträffligt, nu der jag låg i det mjuka höet. Förmodligen hade man icke ämnat mig mera förplägning den dagen, ty det måste redan varit helt sent, då jag hörde dörren till förbäran läsas upp, och in trädde en helt ung flicka — jag kunde höra på rösten, att hon var så godt som bara barnet, men se henne kunde jag icke — hon stannade likväl på tröskeln och sade: är någon der? — Ja — och så sade hon mycket fort: se här, tag detta, det är mat — men tala inte om att du fått det! — och så sprang hon sin väg igen. Jag lät icke säga mig det två gånger — det var en ganska försvarlig qvällsvard — jag fick sedan veta, att det var flickans egen. — Och hvem var flickan? — Det var Anna, kommissariens dotter, Sedan har