Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1853, sida 1

och då visade mig unga grefven . — Åh nej, det duger inte heller för mig. Nästa år skall jag exercera beväring . . . vet du, jag är rigtigt liksom lite rädd för det. När de ryta åt mig, de der officerarne, så gör jag ännn mer allt hvad rasande är, det känner jag på mig nu, och dessutom, det der tunga geväret, med sin jernbeslagna kolf . .. det skulle ju alldeles förstöra mina händer. — Du är således mycket rädd om dina händer? — Skulle jag inte det? Om fingrarne bli styfva på mig, och jag får valkar i händerna, hur skall jag då kunna föra penseln .. pennan ville jag säga. — Du för heldre penseln än pennan, det hör jag. — Ack, om jag inte finge göra annat! Om jag finge bo i en stor skog, alldeles ensam och bara måla, måla, måla ! — Och ingen menniska finge se hvad du målade? — Var inte rädd, jag skulle nog skicka in mina taflor till städerna ... namnet skulle jag sätta nere i kanten, så som det brukas ... — Du vet således. att målarne bruka det? — Det vet jag, för jag var en gång på Ragnarsborg, Clara spratt till. — Du känner ju unga grefven? Åh ja, det är så rätt, det! ni dansade ju med hvarandra hos sergeantens i julas ett år sen; ... vet du hvad kära mor i Tuna sa? men du skall inte bli högfärdig ... hon sa . . . det der skulle just bli ett vackert par tillsammens ... — Men hvad var det du ville säga? — afbröt Clara — man visade dig ... — Inte man inte, utan unga grefven sjelf ... åh, han är inte hög, han inte, som gamle herrn . . . hvad det är för en hygglig menniska, den gref Kuno. Det säger jag, vore jag flicka, så blesve jag kär i honom i eviga momangen ...