— Nå, ynka dig då katten! — sade Clara med naivtet. Och hon menade som hon sade. Hade den unga skrifvarn nödgats taga de två riksdalerna, för hvilka han köpt klavåret, af sin lön, så skulle det gjort henne ondt, emedan hon visste den var ringa och det var allt hvad han af sin husbonde kunde få; men sedan hon blef upplyst om att han egde en talang och sålunda var i en viss oberoende ställning, så fann hon wvå eller tre riksdaler mer eller mindre för Theodor betyda ingenting. Sjelf en konstnärssjäl, hade hon en, ehuru ännu blott dunkel, känsla af huru ringa penningen väger i konstnärens hand emot i dens, som måste förtjena den genom ett mödosamt arbete. — Ack om jag, såsom du, — sade Clara till Theodor, — hade någon talang, hvarigenom jag kunde förtjena mitt uppehälle, utan att stå i beröring med menniskor eller beroende af dem! — År jag då inte beroende? — suckade Theodor och pekade på länsmannen, som åter kom ut. — Nå det kan väl så vara, ännu så länge. Men hvem vet! Kanske kan du upparbeta din talang, så att du en dag kan ge allt annat på båten, och lefva endast af den. — Tror du det, Clara? Tror du verkligen det? — sade den unga skrifvaren lifligt. — Hur skall jag kunna säga det, utan att ha sett något af. dina arbeten? — svarade Clara med kritisk samvetsgrannhet; — men du måste visa mig dem, hör du! rätt snart visa mig dem, för jag tycker om allt, som är vackert. Det är väl vackert? — Tillhör det mig att säga det? Nog tycker jag så alltid, kan du förstå, och som de gå allt mera åt, så ... — Kors, visst är det vackert då! Hvad jag är nysiken! Om jag bara visste . . . vi ha blott några få