Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1853, sida 1

Clara visste just icke om hon skulle säga ja eller nej. I sitt bryderi svarade hon hlott: — Men jag har ju ingen stans att såtta det. Det var sannt, för från och med 1 Maj var hon, så väl som modern, husvill, ty konsistoricåret var utarrenderadt. — Jag har också tänkt, — sade skrifvaren, — att ta hem det till mig. Det kan ju stå der så länge, tills Clara en gång kan hemta det hem till sig. Och blir Clara rik en gång, så kan hon ju betala mig igen de der stackars två riksdalerna. — Tack Theodor! — sade Clara, klappande skrifvarn på armen, — det var broderligt gjordt af dig. Aldrig har du kunnat ge mig en välkomnare present. — Du tar då emot det, — sade skrifvaren glad. — Hvarför skulle jag inte det? . — Och man har skrämt mig, att du vore så stolt! — Mot de stolta, ja; men med dig, det är helt annat. Om jag hade något att gifva dig, så skulle jag göra det strax, och du skulle inte neka att ta emot det. Men säg mig, Theodor, har du så stor lön, du, att du kan göra sådanader uppoffringar? Det skulle göra mig ondt, om ... i Bort bå blir en sak, som jag har för mig sjelf. Men lika godt, för dig kan jag gerna säga det. Jag har en liten talang — liten, mycket liten, det försäkrar jag — att måla på sammet. På mina lediga stunder, isynnerhet till jularna, målar jag småsaker, som jag väl till det mesta skänker bort, men hvaraf jag också säljer en del i staden. Ibland är väl assättningen trög; jag kan så vänta ett helt år ibland, innan jag sår någonting säldt; . . . när man missbjuder mig, och det gör man för det mesta, blir jag så ledsen, ja, jag kunde säga, förargad — hellre får det vara . . . men förra julen var jag lycklig ... min kommissionär i Linköping skickade mig hela aderton riksdalerna!