12), och detta kan man verkligen se af den dage hvari han önskar ställa ordningens väktare — allt efter det prisvärda parisiska mönstret, som vill taga för afgjordt att polisbetjeningen aldrig kan eller bör hasva annat än orätt. Sålunda betraktades äfven det ifrågavarande syllerimålet. Enskilte personer, som händelsevis kommit att äse det oväsen som den rusige sörde, då han var tagen i förvar, hade blifvit kallade till vittnen och förklarade att de ej med säkerhet kunde bestämma huruvida den sakförde var verkligen full, men icke heller intyga att han var nykter. Af dessa negativa vittnesmål drogs den positiva slutsatsen, att mannen ej var full, oaktadt poliskonstaplarne intygat att han vid upptagandet på gatan var plakat full, och oaktadt poliskommissarien, såsom nämndt är, upplyst om en upprörd sinnesförfattnings tillfälliga inverkan på en rusig. Tidningen fröjdade sig att saken blef dragen inför rådhus-rätten, men då poliskammarens mening der blef gillad, insinuerades som skulle poliskonstaplarne hafva vittnat falskt 13) (se N:r 113), och med påstående att allmänna opinionen fällde en annan dom. Men nog härom. — Härnäst i ordningen kom en annan sak, som väl ej hörde till bränvinsfrågan, men som utgjorde en värdig fortsättning af det påbörjade mästrandet med poliskammarens åtgöranden. Händelsen var att ett kringresande konstmakaresällskap uppehöll sig här i staden, och att en flicka tillhörande detta sällskap blifvit tagen ifrån sin mor, der hon skulle varit illa behandlad, och anförtrodd åt sin sastmans 14) mor. Flickans mor säges hafva beklagat sig häröfver på tidningsbyrån, och fått det räd, att af poliskammaren begära handräkning för att återfå sin dotter 15). Efter anställd undersökning, 16) och då saken han på hr B:s uppfinning gick öfver golfvet) så hade likväl hr B. icke kunnat förmärka någon ostadighet i hans gång, ej heller kunnat deraf finna att han varit drucken. — (Detta är en del af vittnesmålet enligt Rådkusrätlens protokoll. Poliskammarens protokoll återgaf vittnesmålet annorlunda, men detta bevisar blott huru svårt det är att alltid finna sanningen utur sistnämnda myndighets protokoller. Ins. har tvungit oss att äfven påpeka detta förhållande. — Huruvida han dermed gjort sin skyddsling eller patron någon tjenst, lemna vi derhän.) Vidare var Bank åtföljd af ett par man af sin besättning, som ville taga hand om honom. Ändteligen greps han några få alnar ifrån den plats hvarest han hade sin båt liggande. — Om, såsom ins. påstår, vreden gjort Bank, som då han greps skulle varit öfverlastad, ögonblickligen nykter, hvarföre släpptes han då åtminstone ej ut, sedan han intradt i detta nyktra tillstånd? Hvarföre qvarhölls han ännu ser timmar i häktet, för att i djupaste mörkret, kl. 2 på natten, få söka sin väg hem till Klippan? Hela denna affär är i sanning af den upprörande art, innebär ett sådant våld på den personliga friheten, att vi ej begripa det någon rättänkande och förnuftig menniska kan försvara densamma. En drucken person kan aldrig lagligen häktas så framt han ej är så öfverlastad, att han tydligen ej kan reda sig sjelf. Att detta ej varit fallet med Bank är så påtagligt, att man ej borde behöfva spilla några ord derom. Också hade vi trott att detta mål i denna del kunde vara utageradt; det är deremot från en annan sida det för oss har sin märkvärdighet, nemligen från det sätt hvarpå de underordnade polisbetjenterna aflägga sina vittnesmål och det förtroende som till dessa på grund häraf kan sättas. Det är för att visa detta, vi nog en gång skola bereda ins. nöjet att få läsa handlingarne in extenso. De ligga nu kompletta framför oss. 12) Vi veta ej att det någonsin i H.T. förekommit ett ord om att utgifvaren någonsin sett Paris, än mindre att han affekterat att ha gjort sin politiska uppfostran i denna stad. Ins. måste således alludera på några enskilta samtal, måhända på några under det förtroligare umgänget framkallade reseberättelser — det torde tillåtas oss att ej möta honom på detta område. 13) Vi skola såsom nyss är nämndt återkomma litet till denna insinuation. Se för öfrigt föregående not. 14) Hr Hinne skulle alltså hafva varit m:ll Bassins fästman! Det var likväl just detta hr Hinne vägrade : att bli — han vägrade att lyda modrens uppmaning till honom, att han skulle förlofva sig med hennes dotter, som han — för att tala poetiskt — enleverat (prosaiskt taladt var förhållandet, att han hyrde åt henne och sig ett enskildt rum på ett dygn.) Modrens misshandling bestod deri att hon en enda gång gifvit flickan en örfil — en misshandling, som ej torde anses förfärlig vid en konstridartrupp. Hade flickan derföre rätt att kasta sig i hr Hinnes armar? 15) Ganska rigtigt! Hvilket annat råd skulle man gifva henne då hon kom och begärde hjelp att återfå en dotter, som försvunnit med sin förförare? Tiderna äro ej nu så chevalereska som förr, då ett ridderligt svärd stod en förorättad moder till buds. — Vi känna i sanning ej hvarthän man kunnat visa henne om ej till — polisen. 16) En undersökning, som poliskammaren var obefogad att någonsin på detta sätt företaga, och som utfördes med all en sörutsattad menings ensidighet. Förf. af den klandrade tidningsartikeln uppkom i poliskammaren med samma mening, men behöfde blott åhöra vittnesmålen, för att tydligen inse huru allt var tillställdt. — Häri ligger just, enligt vår tro, hela källan till poliskammarens många misstag. Polismästaren fattar af första intrycket sin tanke om ett mål och hänger sedermera vid denna tanke, till trots af alla de pa CX CK XXXV0 0 -— — Åh. några år mer eller mindre . . . det der herr