Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1853, sida 2

ken, så nog finner mutter att det här aldrig bär ihop. Här sins ju inte tillgångar så att det räcker till skulden en gång, ännu mindre blir här något öfver. Här måste bli urarfvagörelse och spektakel, och det blir att gå ifrån som sparfven från axet, det kan man väl se. Vore jag förmögen sjelf, så betydde det mindre, för då kunde jag föda både mig och er, men det vet hvar menniska att en stackars adjunkt inte har mer än han äter upp sjelf, och börjar man med elände, så blir det elände hela vägen igenom sedan, och det skulle hvarken bekomma mig eller er bra. Alla menniskor skulle dessutom skratta mig midt upp i synen, för det jag kunnat låta dra mig vid näsan; nej, jag tackar ödmjukast. Men, som sagdt är, vi kunna ju vara lika goda vänner för det, och är det så att jag kan göra någonting för er, så gör jag det, lita på mig. Se så, mutter lilla, var inte ond längre! Clara är ju inte ond, hon, som väl skulle ha mera orsak ... äke så! Clara är ju inte ond på mig? Clara gjorde en bejakande rörelse. — Ja vake de det jag sa,? återtog Röding. Det är alltid det bästa som sker. Tro mig, mutter! vi passade aldrig för hvarandra. Det hade han onekligen rätt uti. Man skiljdes åt, så att säga som goda vänner. Magister Röding afreste ännu samma förmiddag. Clara hade icke på länge känt sig så nöjd. Hastigt spridde sig i orten rygtet om så väl den qvarstad, som blifvit lagd på Bäckska sterbhusets tillgångar, som ock den uppslagna förlofningen. Många voro de af församlingsboerne, som hastade att med små gåfvor af matvaror och annat ge prof På sin benägenhet att hjelpa, men, som det vanligtvis händer, det var i allmänhet blott de mindre bemedlade som ådagalade ett sådant vackert uppsåt. En del klandrade Röding