Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1853, sida 2

när den kastades framför honom, trodde han att någon var bakom hans rygg för att öfversalla honom, vid prasslandet af ett löf, som af vinden fördes mot rutan, spratt han till, och om nätterna njöt han icke ett ögonblicks lugn sömn för oroande drömmar. På några månader hade grefven åldrats, så han knappast mera var igenkännelig. Hans hår hade helt och hållet hvittnat, hans blick var dunkel och irrande, hans gång iutande, hans andedrägt tung. Grefven och hans son kommunicerade sig nästan icke vidare med hvarandra. Det sista bref Kuno skrifvit, var dateradt Messina; derifrån ämnade han begifva sig öfver till Grekland, Mindre Asien, Palestina. Det sällsynta fenomenet hade inträffat med hans grefvinna, att bon fått en id6 — den nemligen, att besöka den heliga grafven. Deremot fortsattes brefvexlingen med dottern. Hon skref alltid till sin mor. En afton underrättades grefven att det ankommit ett bref. Han begaf sig in till sin fru. En vaknande tanke på de triumfer dottern måst hafva skördat bland engelska aristokratien, återgaf hans själ ett ögonblicks spänstighet. Brefvet låg på bordet, och väntade att brytas af hans hand. Grefvinnan, lika ifrig som han att få veta dess innehåll, hade rest Sig upp i soffan, i sittande ställning. Grefven började läsningen, men studsade redan vid de första orden. Grefvinnan såg förvånad och orolig på honom. — Hvad vill detta säga? utbrast grefven. Åter en olycka! — En olycka ... en olycka har händt min dotter! — Väl värre än olycka. Men låt oss höra. — Ja, låt oss höra, ehvad det vara må. Lugna dig blott. Forts.)