Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1853, sida 1

allt hafva sagt mig att det var omöjligt! — Men har han märkt ... — Ja, ja . . . jag kunde ej helt och hållet dölja det för honom ... en gång, blott en enda gång förrådde jag mig . .. från den stunden blef han förbehållsam, kall emot mig. Jag fann att det smärtade konom att jag älskade honom. 0, en sådan förödmjukelse! Linnga slog begge sina händer för ögonen, och vände bort hufvudet. — Men numera är han ju så vänlig emot dig? — Ack! det försökte han att vara strax, men han kunde det icke. Nu, sedan jag sagt honom att jag endast håller af honom som en bror, att det endast är vänskap . . . han tror det ... åh, mitt stackars hjerta vet hur osannt jag sade. — Men jag talade ju om för dig h C i älskade . . . g hur mycket jag — Det var helt annat, du var lycklig. Du visste dig vara älskad, du vet det ännu .. . du kan bära lifvet ... men att älska och endast väcka medlidande . .det ger döden. — Och vi, som talade så mycket om min kärlek . .. men aldrig ett ord om din! . — Du stod der så rik, jag så fattig . . är det icke en heder för den fattige att blott få tala med den rike . skall han dertill missbruka den rikes godhet med att tala om egna bekymmer ... helst när dessa bekymmer äro af den beskaffenhet, att den rike ej kan afhjelpa dem? — Du har likväl sedan sagt honom att du älskat honom? I — Han frågade mig derom . . . innan han begärde min systers hand . .. det var nödvändigt att vi skulle stå på ren fot med hvarandra . . . ack! Sven är en sådan redlig yngling . . . min syster blir visst mycket, mycket lycklig.