Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1853, sida 1

— Nu går jag snart ifrån dig, sade Linnsa med den mildaste resignation. — Åck, om du bara tog mig med dig! snyftade Clara. — Ja ja! sade Linndåa lisligt, och tryckte hennes hand; — om vi finge flytta dit upp, begge, på en gång! ... Men nej, nej! du har så mycket att lefva för ännu ... jag arma! jag har aldrig lefvat, för mig blir det nästan ingen förändring. — Jag lefva för! sade Clara, i det tonen i hennes röst och rörelsen af hennes hufvud tillkännagåfvo hur ringa, eller åtminstone föga, eftersträfvansvärdt det var. — Men nu, sade Clara, liksom för att komma ifrån dessa tankar, — nu, när du är fullkomligt beredd att skiljas härifrån, när lifvet ej har att mer erbjuda dig sorger eller fröjder, nu kan du väl säga mig, mig, om du icke . . . älskat ... honom? Linna darrade. — Du vet då? . . . sade hon skyggt. — Hur skulle det ha kunnat undgå mig? Du har älskat, älskar kanske ännu ... — För Guds skull, tyst! icke hans namn! ja, jag har älskat honom, — bekände hon hastigt, med flämtande bröst. — Och du tar med dig din kärlek i grafven? — Nej! det är vänskap ... kalla det hvad du vill ... benämn det blott icke kärlek. Han skall ju bli min systers make. — Men hvarför har du inte kunnat förtro mig detta förut? kanske hade det lättat ditt bröst, att få tala om honom. — Ack, det är bäst som det är nu. Snart skall jag inte längre kunna vara svartsjuk på min syster . . kan du fatta det? svartsjuk på sin syster! — Stackars Linna! så älsklig och dock icke älskad! — Icke älskad! . . . Ack jo, min far . . . du ... — Men icke han?