Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1853, sida 1

— — — — —— —— AA IIVad du måste ha lidit! sade Clara med det ful laste uttryck af att hon kunde uppfatta vidden af sil våninnas lidande. — Om jag lidit? att dagligen, stundligen nödgavara närvarande, att se när han tog henne i sin famn när han kysste henne, när han hade henne i sitt knä höra när han tilltalade henne med alla dessa ljufvi smekord, som endast finnas i de förälskades ord bok! 0! hvad jag led, hvad jag led! Linnåa gjorde ett uppehåll. — Och på förlofningsdagen, — fortfor hon, sedar hon något hemtat sig, . . . alla voro så glada, deisyn nerhet syntes begge så lyckliga . . . alla önskade den lycka . . det tillhörde äfven mig att göra det . ..jas bad så innerligt till Gud att min önskan skulle var: ren . . . ceremonien bjöd att jag skulle kyssa min sy ster . . . att jag skulle kyssa honom! . . . jag val mycket svag hela dagen .. . jag vet icke mer, än at nar jag vaknade från en domning, låg jag på denne sängen, som jag inte sedan lemnat . . . och som jag inte skall lemna, förrän jag flyttas i den svarta kistan Clara gret. Linnga hade åter fattat hennes hand. — Nu blir det snart vår, sade Linnga. Du kan tage blommor i orangeriet, och när du går med dem til din faders graf — Så tag också några med åt min. Några dagar derefter kom Sven Sköld till Björkudden, tidigt på morgonen, just som Clara höll på att göra sig färdig att som vanligt begifva sig till Florens för att tillbringa dagen vid Linndåas sjuksäng. Det syntes att Sven hade grätit. Clara var beredd på det bud Sven medförde. En sorgligt frågande blick af Clara besvarade han med: — Det är slut. Hon slocknade i natt klockan tolf. (Forts,)