Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1853, sida 2

skall jag säga häradshöfdingen, är intet att leka med — det var jag som föreslog den modifikationen — nu skedde ju egentligen ingen skada, och den som så ofta förödmjukat andra, kunde väl en gång tåla vid att sjelf känna hur det smakar; att länsmannen fick sig en liten extrajudiciell bestraffning, föll också i god jord, för det är en stor slyngel, som gjort rätt för mycket mer — i hvarje fall var det bättre än om de skulle slagit ihjel honom. — När jag rätt besinnar saken, sade den unge domaren efter en stund, så tror jag jag bryr mig inte om alls att rapportera saken för vederbörande, såsom jag först ämnat. — Vet häradshöfdingen, det tror jag vore det allrabästa, svarade riksdagsmannen. Röres det vidare deri, och det blir uppdagadt, att det egentligen var fångarnes binande till bekännelse genom prygel, som föranledde utbrottet, så är jag rädd saken kan få en sådan vändning, att det blir klaganden sjelf som får svida; länsmannen lär väl nog tiga och ta hvad han fått som behållen gåfva, ty det vet han, att skulle han än ytterligare förarga Tjustboerna, så aflöpte det en annan gång icke så lindrigt, och nog torde väl också grefven, så arg han väl i detta ögonblick är, äfven finna att ingenting vore vunnet med att ytterligare för hela verlden utbasuna den nesliga behandling han fått erfara. — Det blir således dervid. Emellertid skall jag låta mig angeläget vara att se till, det arrestanterna få den vård de ha rättighet att få af mig; angående deras ställande på fri fot emot den erbjudna borgen anhåller jag dock att tills i morgon få besinna mig, ty det vore i våra dagar ett vågadt steg. Riksdagsmannen hade hufvudsakligen vunnit ändamålet med sitt besök hos den unge domaren, och afreste, (Forts.)