Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1853, sida 1

—— — ——l ——— —— —— — — — ger det nu någonting i dessa benämningar? Var god och definiera för mig hvad högloflig eller högvördig och så vidare, är! — Jag må bekänna att det blir något svårt. — Men hedervärd, det vet man hvad det är. Och gifve Gud att man hade full anledning att säga: hedervårda ridderskapet och adeln, hedervårda presteståndet, hedervärda borgareständet! det vore mycket bättre. Dessutom, är det icke från bondeståndet, från odalmannen, som adeln utgått? Våra fäder voro ju alla bönder! Sjelsva lagmannen var bonde, på samma sätt som ännu häradsdomaren hos oss är det. I den tiden satte folket, den allmänna rösten, till sina förtroende embetsmån — och sannerligen! förtroendet föll då sällan på någon ovärdig. Detta resonnemang ville icke rätt smaka den unge häradshöfdingen. Han sade derföre: — Ursägta! det var någonting om sideikommisser ... riksdagsman har ingenting emot sådane? — Icke om grunden för deras stiftande är ädel — den nemligen, att man söker för kommande tider bibehålla en skapelse, hvars upphofsman man är. Jag vill ta exempel af ett biblioaåek. — Bibliotheker finnas ju också, som äro fideikommisser. Det finnes en bibliognost, Som, understödd af en hög bildning, under loppet af åratal lyckas samla ett utmärkt bibliothek. Ett sådant har värde för alla tider, så länge det håller tillhopa. Men försök att sälja ett bibliothek — under hand eller på auktion — så att det skingras, så dels ingär icke på långt när penningvärdet, dels falla de mången gång oskattbara böckerna i ovärdiga händer och utsättas för att bli okunnighetens offer. Nu händer väl att ett sådant fideikommiss-bibliothek kan ärfvas af en person, som icke förstår att värdera det, men förbudet att skingra det måste han dock respektera — bibliotheket mister icke sitt värde, om ock det neddam