Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1853, sida 1

fftttrtrnrnrnrnnnjnl1lS972n DN SD —— mm mm ——————— radshösding, här ha vi blott sett verkningarne, men man måste äfven känna orsakerna. Detta kan svårligen häradshöfdingen, såsom helt och hållet obekant på orten, göra. — Jag medger det, men några ursägter torde dock bli svåra att utleta. — Icke så svåra. Jag gillar så väl som mången det måhända nog kärfva ordspråket: gör bonden rätt, men inte godt. Vi begära inga välgerningar, men en mensklig behandling är dock hvad den ena menniskan har att fordra af den andra. Sådant har icke alltid här på senare tid blifvit iakttaget. Jag vill mindre fästa mig vid de utpressningar som skett till följe af lagliga kraf, men det har äfven icke varit utan exempel, att falsarier begåtts af dem, hvilka det i första rummet borde tillhöra att se till, att ej annat eller mera, än som lagligt är, utkräfves. Afvenledes äro falska angifvelser för förseelser och brott ej mera sällsynta, och bland sådane anser jag den, som är gjord emot de två personerna, hvilka för närvarande förvaras der nere i häktet, vara en. — Hvad säger riksdagsman? utbrast den unge domaren med förvåning. — Som sagdt, jag anser den vara en af dessa. Jag tror, att om häradshöfdingen gjorde sig möda att något närmare undersöka de begge anklagades karakter, så skall häradshöfdingen finna det nästan omöjligt att de kunna vara skyldiga. — Men, bästa riksdagsman, saken talar ju så godt som för sig sjelf. Corpus delicti har ju blifvit funnen hos den ena. — Må vara! det bevisar ingenting, när inga andra omständigheter finnas, som äro bindande. Jag ber om ursägt, det borde jag väl icke säga en jurist, men jag ber att få anföra ett exempel. Jag har en fiende, som på ett eller annat sätt vill åt mig. Han låter först