Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1853, sida 2

de, och icke förr släppa honom ur sina klor, än de helt och hållet utsugit honom, och han står på samma punkt som de, hvilka anländt utan ringaste medel; och huru olycklig dessas lott är, derom kan ni sjelf göra er ett begrepp, då jag säger, att i städerna på vägen till vestern — dit invandringens stora ström måste hvälfva sig, dels i följd af öfverflöd på arbetsÄlrast i de östra staterna, dels för det osunda klimatet i de södra — polisstationshusen hvarje natt äro fyllda med invandrare, hvilka söka sig ett nattläger på de hårda brädgolsven i dessa hus och merändels icke engång veta hvarmed de dagen derpå skola stilla sin hunger: ty att gifva almosor är här icke brukligt, oaktadt det icke är någon brist på kyrkor, i hvilka kristlig kärlek predikas; tvertom afspisas hvarje fattig af de i högsta grad skenhelige Amerikanarne med orden: 4 och arbeta! men ingen säger honom hvar han skall finna arbete. — Lyckas det ändtligen dessa stackars menniskor att finna en plats, der de kunna hafva sitt lifsuppehälle så länge, tills de blifvit språket nägorlunda mäktige, så hafva de visserligen öfverstatt den svåraste tiden och torde småningom uppnå en ställning, hvari de, om de med Guds bistånd få åtnjuta en oafbruten helsa, kunna bereda sig ett beqvämare lif, men aldrig skola de återfinna hemnets trefnad och den förra förnöjsamheten. Mången torde väl skaka på hufvudet öfver dessa skildringar och fråga huru de kunna vara förenliga med utvandrade landsmäns alla skriftliga underrättelser, hvilka skildra invandrarnes lott så lysande, arbetslönerna så höga och lifvet i allmänhet så herrligt; dock hoppas jag, att genom nedanstående upplysningar kunna omvända och tillfredsställa desse klentrogne. Först måste jag dock fästa uppmärksamheten derpå, att, likasom ingen regel gisves utan undantag, det visserligen lyckas en och annan att här öppna sig en så kallad lysande bana, men att desse individer för sin egen, af slumpen dem tilldelade lycka, förbise det stora flertalets olycka, eller tillochmed tro, att de genom egen öfverlägsenhet och egna krafter tillkämpat sig den, och att hvilken annan som helst äfven kan uppnå en sådan lycka. Af det stora flertalet åter, blygas de fleste att för de hemmavarande tillstå, att de bedragit sig i sina förhoppningar, hvarför de antingen uppduka osanningar för dem eller aldeles underlåta att skrifva; sålunda är det lätt förklarligt att alla skriftliga underrättelser blott tala om lysande utsigter. Hvad arbetslönen beträffar, så är det visserligen sannt, att den öfverhufvud är 1 till 13 dollar, således omkring 4 till 6 rdr rgs; dock bör dervid å ena sidan tagas i betraktande, att invandraren först då kan göra anspråk på en sådan lön, när han fullkomligt känner engelska språket, härvarande seder och bruk samt arbetssättet, som här är aldeles olikt det europeiska. Å andra sidan böra de, hvilka måhända för den höga arbetslönens skull lockas till utvandring, väl betänka, att man i Sverige med I rdr rgs kommer längre än här med 1 dollar (4 rdr rgs), och att man således derhemma med lägre arbetslön kan bereda sig ett beqvämare, med ärsda vanor mera ösfverensstämmande lif, än man här med högre lön någonsin förmår. I det hopp, att dessa rader icke skola förfela sitt ändamål, vill jag slutligen uttala den önskan, att Sveriges regering och folk gemensamt måtte arbeta på, att utvandringsmäklarne, dessa Seelenverkäufer i ordets egentligaste bemärkelse, öfvergifva sitt skändliga handtverk, och derigenom hindra många tusende af landets barn att störta sig i olyckans gap. Nord-Amerika den 20 Maj 1853. S. Manovill, s. d. premierlöjtnant i ungerska ingeniörkorpsen.