Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1853, sida 1

Häradshösdingen drog igen fönstret, något förvirrad af denna oväntade tillrättavisning. — Jag måste bekänna, — sade han, — att ett sädant uppträde hade jag inte väntat mig. Allmogen här å orten är verkligen rätt illa disciplinerad. — Ett vildsint byke, — sade grefven, — som inte har försyn för någonting. — Jag vill väl ändå se, hvad de ämna göra, sade häradshöfdingen, i det han bet ihop tänderna. Han hade ej väl sagt detta, förrän länsmannen rusade in i rummet, med förskräckelsen målad på sitt ansigte. — Nå? röt den unge domaren. — Man vill ta ut arrestanterna, herr häradshöfding. — Vill man? det skall väl inte bli af. — Det kan knappast hindras. — Det skall hindras. Kalla tillsammans så många som finnas tillstädes af kronobetjeningen. : — De ha dragit sig undan. — Fördömdt! Men ni är åtminstone här, och jag befaller er, gå och sök att stäfja packet. Länsmannen tvekade. — Vill ni lyda, eller vill ni bli af med er syssla? — De slå ihjäl mig, sade länsmannen darrande. — Nå må de göra det då! en sådan kruka som ni, är inte värd att lefva. . Och med dessa ord gick häradshöfdingen med raska steg utför trappan, slog upp forstugudörren och trädde ut på trappan. Detta drag af beslutsamhet väckte en viss sensation, och man tystnade för ett ögonblick, för att lemna honom uppmärksamhet. — Låt höra hvad pojken vill, sade en och annan röst. Den unga domaren hörde detta, och begagnade det som inledning. — Väl vet jag att jag är ung, — sade han, — men