Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1853, sida 1

——— 66 — — rum, och efter några ögonblick följde han efter länsmannen och arrestanterna, och besallte tingstuguvaktaren att bära ned ljus. Allt högljuddare hade emellertid menigheten börjat knota. Det var mer än instinkt, denna känsla af de anklagades oskuld. Plötsligen tystnade Sorlet. Uppmärksamheten väcktes af ett qvidande ljud, som uppfångades af dem som stodo närmast kring det lilla med galler försedda fönster, som ledde ned till tjufkistan. Man försökte att se dit ner; luckorne innanför voro tillskrufvade. Efter det qvidande ljudet hördes jemrande, afbrutna läten, och slutligen höga, skärande skri. En förfärlig tystnad rådde bland församlingen. Efter en stund var allt tyst äfven der nere; endast snyftningar och en dof jemmer hördes ännu. Efter väl förrättadt värf uppkommen på sitt rum, trädde häradshöfdingen triumferande emot grefven. Se så, herr grefve, sade han, det der tog. Nu återstår blott att så den ossentliga bekännelsen. Men hvad! herr grefve! mår inte grefven väl? sade han hastigt, i det han upptäckte en utomordentlig blekhet på dennes ansigte. . . — Se! sade grefven, i det han pekade ut igenom fönstret. — Nå ja! — sade häradshöfdingen lugnt, — det är mycket folk; sådant är väl ej ovanligt. — Men hör! tillade grefven. Hotelser och förbannelser nådde den unga domarens öra. Oförskräckt, eller snarare öfvermodig af naturen, lät han detta ej bekomma sig, utan öppnade fönstret och ropade: Hvad vill det här säga! Skolen J ej ha respekt för lagen? Å — Åh, haf respekt för lagen sjelf! dundrade en gammal hvimärig gubbe, som i många år setat som häradsdomare i samma rätt.