Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1853, sida 2

Inrikes Nyheter. (ötheborg. Stadens äldste borgare, s. d. handlanden Isaac Svensson, asled härstädes i går uti den höga åldern af 94 år. En insänd uppmaning till chefen för Borgare-Gardet i Götheborg, rigtad emot härvarande polis, får på annonskontoret återtagas jemte den bifogade annons-afgiften. På Olveroch Underäshemman, uppå den andel deraf, som tillkör g osshandlanden Colliander, omkring en half sjerdings väg härifrån staden, upptogs för några dagar sedan en s.k. jättegryta, hvilken både för sin storlek och sin säregna beskaffenhet kan anses för en af de märkligaste utaf de många sådana grytor, som Bohuslän äger. hålan besinnes, sedan den nu blifvit alldeles upptagen och upprensad undan de lager af sten och grus, som förut fullkomligt dolde henne, äga ett djup srån botten till öfversta brädden af 8 alnar och från bottnen till lägsta bradden af 5 alnar; bredden är 43 aln. Formen år den vanliga, dels runda, dels ovala, nederst med en snäcklik vridning. Vaggarne äro mycket finslipade och glatta. I bottnen på grytan funnos, då hon öppnades, en större, något platt, men för öfrigt alldeles rund, finslipad sten, af omkr. 13 qvarters högsta och l qvarters minsta diameter, samt flera mindre likaledes finslipade, dels runda, dels ovala stenar, af olika bergarter och sammansättning. Osvanpå dem låg ett lager af det finaste sandmjöl och der ofvanpå lågo stora, mer eller mindre afslipade stenar, af hvilka en så stor, att den ej kunde upptagas, utan att först söndersprängas. Denna grotta gifver ett tydligt bevis för den åsigt, som ehuru klar dock blifvit bestridd, att den blifvit utsvarfvad af stenen, som blifvit satt i rörelse af vattnet, under den tid detta stod öfver det berg, vid hvars sluttning hålan befinner sig. — Man kan tydligen i hålans bildning följa gången af stenarnes verkningar, sådana de af vattnets kraft åstadkommits. — Blott några alnar hansräån räknar man i en kulle, nära intill Örgryte kyrkogård, 5 å 6 större och mindre Åjattegrytor, eller såsom de rättare kallades i äldre tider: örgrytor, d. ä. bergshålor, af hvilka Örgryte socken, såsom varande särdeles rik på sådana naturfenomener, fått sitt namn.