Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1853, sida 2

— (T—q::: ! !! ! !!!!!!!!:! — k— —— —VW— n,.n—-n—— — — taga underrättelser från din egen hand — numera det enda nöje jag njuter. . — Mjuka tjenare! när jag eller du skrifver till honom, då är det inte något nöje. Ack, han hade så rätt! denne Reinius har trängt sig mellan barken och trädet, han har bokstafligen bestulit mig på min sons tillgifvenhet. Finner du inte det sjelf, min vän? Grefvinnan gjorde en bifallsnick. Grefven fortfor: För öfrigt nästan bäfvar jag att emottaga några underrättelser från fädernehemmet; klagan, klagan är det enda ljud som derifrån tränger sig till mitt öra! o, hur länge skall detta bedröfliga, jag kunde säga, gudlösa tillstånd räcka? Jag föreställer mig hvad du, min ädle vän! måste lida vid att se denna förändring, som oaktadt ditt eremitlif i din verld, bibliotheket, du ej kan undgå att förnimma. Vore du ej den blyga, opraktiska vetenskapsmannen, som väl måste vara medvetande af sitt eget värde, men ej förmår att imponera dermed, vore du ej äfven på visst sätt i en beroende ställning, så skulle jag uppmana dig att besvärja min far, att icke låta leda sig i band af denne afgrundsdämon .. . — Nej nu går det för långt! skrek grefven och slängde brefvet på golfvet. Icke nog med att han skrifver näsvisheter till mig sjelf, utan han vill äfven nedsätta mig i andras ögon, göra mig föraktlig, nära nog brottslig. — Det är förskräckligt! läspade grefvinnan. — Också skall jag alldeles icke vidare befatta mig med, fortfor grefven, att arbeta på realiserandet af denna sköna dröm, hvari jag så länge låtit vagga mig — att åt min son, den siste ätteläggen af greflliga Gyllenkronska namnet, öfverlemna en rikedom, så lysande, att det skulle väcka hela den svenska adelns afund! Nej, numera skall det bli Gunilla, denna vär