Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1853, sida 2

att räcka länge, och att jag n DÖ Det var enn dare, om du hihaås aatt du blifvit sjuk och fattade brefvet med utanskrist till Reinius, det kan bli artigt att se hvad de herrarne kunna korrespondera om, som kan vara så intressant, efter de postdagligen uppvakta hvarandra med bref. — Hvad ämnar du? sade något häpen grefvinnan, då hon såg sin man bryta brefvet. — Jag ämnar läsa detta bref, sade grefven kallt, och tillade: ack, det är sannt, jag tror inte jag underrättat dig om det — vi ha kommit öfverens om att afbryta korrespondensen mellan Kuno och Reinius på det sätt att vi förhålla deras bref; innehållet af detta, som jag har i min hand, skall säga oss om det är ett klokt och rigtigt steg eller ej. Jag är just nyfiken. Hör på, min vän! Vid det grefven vek upp brefyet, nedföll på bordet ett blått papper. — Hvad är detta? utropade grefven, i det han vecklade upp papperet; pengar! en sedel på 500 banko! Nå, tillade han mera kallt, sådant kommer alltid till pass, och stoppade sedeln i sin bröstficka. — Men hör nu! — Min vördade lärare och käre vän! Grefven upprepade ofvanskriften med ett visst komiskt uttryck, och i det han slog med handen i takt med hufvudet. . — Genom min fars sista bref erhöll jag den sorgliga underrättelsen, att du blifvit sjuk . . . — Är Reinius sjuk? inföll grefvinnan öfverraskad. — Åh nej, svarade Äresxen, men det var nödvändigt att inbilla Kuno-det, på det han skulle kunna förklara för sig att bre åter skall få emotom upphörde. NÄS sade grefvinnan kallt. ViMen oppas det ej kommer 7, art —