Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1853, sida 1

— mnc —RA? — — — —l— p —— — — väl Julia? — de första och naturligaste frågor man gör, ty som här för närvarande icke finnas några kappridningar, så har theatern det största anspråket på konversationen. Jag öfverlemnar åt mina kära föräldrar sjelfva valet emellan besparingen af några tusen riksdaler, 1 hvilket fall deras dotter ginge obemärkt tillbaka från det El Dorado, som öppnar sig för hennes ögon, och den stolta känslan att se henne ett föremål för hela engelska aristokratiens, för hofvets, för de berömda konstnärernas — om några andra kan naturligtvis ej bli fråga — uppmärksamhet, kanske beundran. Och det är icke här som i vårt arma Sverige, att en debutant på verldstheatern endast formerar sitt rygte inom de enskilda kretsarne — om man får kalla dem så — nej, det såttes in i tidningarne för hvarje dag som den och den hertigen, den och den prinsessan, den och den lorden haft någon bankett, med ordentlig beskrifning på hur der gått till, hvilka som mest utmärkt sig — med ett ord: man blir recenserad, alldeles som en artist, och den enda skillnaden är, att artisten (likväl icke om han har ett absolut verkande namn) någon gång blir klandrad, men för oss — jag vågar redan säga oss — finnes naturligtvis intet annat än beröm. Och jag skulle beklaga den tidningsskrifvare, som understode sig att göra en anmärkning vid en fest, gifven af en engelsk magnat! Det kommer också icke i fråga — det är på berömmet de lefva — och vi kunna således vara lugna.) Grefven hade lagt ifrån sig brefvet, stigit upp, och gick med stora steg af och an i rummet, som det tycktes, föregick en strid inom honom. — Du vill således alldeles ta lifvet af mig, — sade grefvinnan efter en stund. — Hur så, min nådigaste vän? — Du går ju på golfvet, så du uppväcker en verklig storm . . . helt visst har jag åter förkylt mig.