Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1853, sida 1

— — —— HH — — — — neter för att uppträda, eller åtminstone som generar mig, är att min beskedliga herr man efter all sannolikhet kommer att göra en slät figur. Svärligen kan jag undvika att ha honom med mig, dock är det ett som tröstar mig — att dessa förnäma engelska herrarne sjelfva äro så der temmeligen otympliga utaf sig. Blott jag kunde få Philip att se litet förnäm ut, för det kan han, om han rätar ut sig, och krokig näsa bar han, så ginge det an, för som han lyckligtvis ej kan ett ord engelska — man har ej här anspråk derå — så är han fritagen från konversation, samt sålunda räddad från att kompromettera sig, whist spelar han icke så illa — med ett ord, man skulle kunna dra sig igenom. Men bäst det är, faller han ihop, munnen kommer i en halfgapande ställning, håret faller ner öfver pannan — det der gör mig bekymmer. Det är naturligt att man måste tro, att han är mycket rik, hvilket väl icke kan skada, och som är det enda som reparerar saken, men hvad som förargar mig, är att man skall dra den lika naturliga slutsatsen, att jag måste varit mycket fattig, för att kunna gifta mig med honom. En lycka är åtminstone, att jag har ett stöd i mina aristokratiska drag, och det vill jag dock hoppas att hvar och en skall se, att jag är af en familj som icke adlades i går. Det öfriga af brefvet rörde blott några familjens smärre angelägenheter. Både grefven och grefvinnan voro idel beundran efter genomläsningen af detta bref. De kunde icke nog prisa dessa sannt aristokratiska tänkesätt, som der uttrycktes, och det gick till och med så långt, att vid en anställd jemförelse mellan son och dotter, grefven beklagade att deras karakterer blifvit förvexlade, ty sin dotters tänkesätt fann han manliga, hvaremot han hos sonen trodde sig upptäcka en viss qvinlighet.