Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1853, sida 1

helsade, men som han såg förbehållsam ut, och ej gjorde mine af att ta plats, hvartill han blef inbjuden, så inträdde han, efter ett: kanske det är någonting enskildt ? med fru Bäck i komministerns fordna rum, hvartill dörren stängdes. — Får jag inte be herr hommissarien vara god och sitta? — sade gumman skveggt, och kände sina knan darra. — Jag tackar, jag tackar! men har lite brådt om. Gunås! vi få inte mycket tid att sitta, vi, om inte i kärran på landsvägen, he he he! Och allt körde han handen allt djupare och djupare i sin rymliga bröstficka, hvarur han slutligen drog upp en ofantlig packe dokumenter. — Vi ha fått vackert väder, ändtligen . . . fåse... jo ... nej .. det har varit ruskigt så länge . . . tyst, här tror jag ... nej... nå det var väl eget ... men att vi inte får någon snö . . . jo se här... ja, det är rigtigt, — och efter att hafva bläddratipippersbundten, och framtagit en af handlingarne derur, hyarpå han för yttermera visso läste, för att öfvertyga sig att han ej tagit misste, steg han fram lite längre mot fönstret, och visade komministerenkan en qvartlapp, hvarpå syntes ett sigill. Gumman räckte fram handen för att ta emot papperet, men kommissarien afböjde det med ett: hursägta, goa fru, det är bara meningen att få veta, om det här är salig komministerns handstyl? och han höll papperet framför hennes ögon, utan att släppa det ur sin hand. Det skymlade för gummans Ögon, så att hon kunde icke Sirar ge svar på frågan. År det komminister Bäcks, sruns anidne mans, handstyl det här, och namnte kulng, frågar jag? sade länsmanuen med något höjd röst. Gumman tog upp sina glasögon ur kjolsäcken, och svarade, efter det hon samlat den lilla styrka hon egde: rja, det är salig Bäckens styl.