ashållit sig ifrån att agitera sinnena mot härvarande polismyndighet. H. T. har fastmer alltid framhållit denna myndighets sörtjenster, och då vi första gången tvungos att mot densamma uppträda, skedde det i bevekande ordalag, för att söka förmå polismyndigheten att vända åter ifrån den olyckligt falska väg den enligt vår tankar beträdt. Poliskammaren föraktade det välmenta rådet, och de underordnade polistjenstemännens handlingssätt antog slutligen en karakter, som innebär rent af ett sortrampande af den borgerliga friheten. Förbittringen häröfver steg till en höjd som ins:n sannolikt ej föreställer sig. H. T. yttrade ännu blott undfallande ord, ty vi hoppades alltid på rättelse och ville framför allt ej utsätta oss för den anklagelse, som man dndock gör oss, att det varit tidningen som uppretat sinnena. Vi fästade oss ej vid den ovilja som denna undfallenhet ådrog oss och alla de motiver, som lades derunder, — ty sådana förklaringsgrunder för ett handlingssätt, hvilket en opartisk måhända skulle erkänna innebära en viss sjelfständighet, äro oss temligen likgiltiga, antingen de komma från det ena hållet eller det andra — vi fästade oss som sagdt är ej vid alla de lumpna bevekelsegrunder, man behagade tillagga vår tvekan att uppträda med allvar mot polisen — men saken gick för långt. Händelser inträffade, som mera öfverensstämde med Rysslands eller Lombardiets samhällstillstånd än med den frihet, som vi gudskelof ännu ej alldeles bortskänkt. Det blef nödigt att påminna polismyndigheten härom. — Vi hafva gjort det allvarligt men hofsamt, och vi hafva gjort polismyndigheten en tjenst dermed, som den dock synes föga förstå att uppskatta, ty den harm, som sålunda fick luft, har sedermera ganska mycket lagt sig. Detta är vår agitation. Tyvärr synas våra ord ännu hafva vunnit föga gehör inom poliskammarens murar, men detta skall icke hindra oss, — vi anhålla få säga ins:n detta — alt hvarhelst en åtgärd, som vi anse kränkande för medborgerlig rätt och frihet, å polismyndighetens sida, blir för oss bevisad, skola vi draga den inför den domstol, som måhända dömmer efter andra grunder i ett och annat mål än Götha Hofrätt, det är inför offentligheten. — n —