Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1853, sida 2

— —-WCW — — — —— —————————— — Åh strunt! nog sår presten ut sina rättigheter ändå. Stöt på mig bara. Men se, sade länsmannen, hvars uppmärksamhet drogs åt ett annat håll, hvad är det der borta? besitta mig tror jag icke det är Sven Persson, fjerdingsman, som kommer kånkandes från Linköping med den långe eldgaffeln Linjal och hans dulcinea mamsell Skrahl! det är så rätt, det; de skall till tinget i öfvermorgon. Jo jo, den som illa gör, han illa far. Men jag vill inte råka dem förr än på embetsrummet, tillade han, och uppmanade sin hedersbror att jenka på. — Så det blef allvar med det der ändå? sade Röding. : — Det blef det visst, det. Ah, den klipparn Frick vet nog hur han ställeriet han. Det är satan till hufvud på karl. Den bör man ställa sig väl hos, för numera är det han, som är herre på Ragnarsborg. Grefven är väl inte god att ta tömmarna af, men hur Fricken har lerkat, så har han dem nu, och släpper inte taget med godo. Han måste väl hålla sig litet, när unga grefven var hemma, men nu är det på gamla viset igen. — Hur är det? jag har hört glunkas att han, magistern, hvad är det han heter nu igen? Reinius — att han skall bort. Är det sannt, det? — Visst är det sannt. Han har blifvit uppsagd att flytta i vär. — Hvad kan vara orsaken till det? — Ingenting annat än Fricken igen. Vår Herre skall veta att det kräket Reinius inte gör någon mask sornär, men i alla fall, det kan inte skada att rensa bort ogräset. Och hvad skulle de också med honom att göra längre? Det är ändå en mun mera som skall ha mat, och inte nog med det, för han hade Jöfte på att få sin lön i pension. (Forts.)