Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1853, sida 2

rätta bror att det låter bra som tusan alldeles. Men också har jag inte legat på latsidan heller. Nå nå, ännu är det väl inte längt ifrån landet rodt — bror skall väl ha förslaget först — men ser skall man väl få se om hofrättskommissarien Bofink har inflytande i orten eller inte. — Vår öfverenskommelse står, sade Röding bedyrande, i det han flyttade piskan i venstra handen och räckte den högra åt länsmannen. — Det blir nog bra med det, svarade Bolink; när man har med hederligt folk att göra, så . . . men bror skall inte tro att jag gör det utaf egennytta! visst bör hvar och en se på sitt eget bästa . . . jag har hustru och barn ... men sannerligen gör jag det icke mycket för brors skull personligen. Jag vill inte förtala någon på dess döda mull, men det skulle ju kunna vara en möjlighet att vi finge igen en sådan der enfaldig man som salig komministern, Gud fröjde själen! bror kan aldrig tro hvad sådane göra ondt på den ort der de komma. Satte han iute upp bönderna kanske, så de hade inte mer respekt för mig än det som aldrig var! men så ha de fått känna på annat nu, det vill jag lofva. Jag vill inte tala om bönderna på Ragnarsborgsgodset; dem är det så godt som ute för allihop, så att de få lof att ta sken i vackra hand, men det börjar bli knepigt lite hvar stans, för jag skall säga det känner efter, äfven för dem som ha styfvare rygg, att göra förluster, än på den ene, än på den andre, och få tiggarepåhäng för hvarje dag, undan för undan. Jag tänker Carl Gustafson i Skattelunda och Jöns Larson i Kolsättra bli väl så lagom kräfstinna hvad det lider lite, och kanske blir det inte mer än jemnt och rätt för sjelfva riksdagsman på stora Berga. — Men det der har sina sidor ändå, anmärkte Röding bekymmersamt; när välmågan i en ort så der aftager ...