så skall du hjelpa mig, när jag stakar mig. Du slyttar ju till mig, Lina! gör du inte det? — Ack! det tror jag knappast. — Skall jag då bo här alldeles ensam? Det var mera betydelse i det der ordet ensam, än Clara gjorde sig reda för. Samtalet fortsattes ännu en god stund. Slutligen mot aftonen kom trillan för att afhemta Linnga. Clara följde sin väninna ut för att hjelpa henne i åkdonet, och stannade ute en stund, för att se att den åkande kom lyckligen och väl öfver bron — eller trumman, såsom det kallas — som var något bristfällig. Som hon skulle gå in, fästades hennes uppmärksamhet vid ett aslägse ljud, som dallrade fram. Det var ett valdthorn. Clara kände igen detta ljud, ack! alltför vil. Linnga hade berättat att unga grefven och grefvinnan skulle dagen derpå afresa till Danmark, för att der bosätta sig. När skulle Clara åter höra dessa ljud? Tjugondeförsta Kapitlet. GCarnityret. — Nå se god dag, min hedersbror! sade kronolänsmannen Bofink och magister Röding nästan på en gång åt hvarandra, i det de drogo åt sig tömmarne, der de sutto i sina chäskärror, som mötte hvarandra på vägen mellan länsmansbostället Klåttringe och Björkudden. Hvart ämnar min bror sig som längst? fortfor Bofink. — Jo, jag ämnade mig just till bror, sade Röding. — Och jag ämnar mig just till Björkudden, svarade kommissarien.