— — ——— — — ÄAM—— Unsändt.) Till Martina. Den 2 Juni 1853. Skönt hon ler den unga Junisolen, strör sitt skimmer öfver kullerstolen byggd af Dina Genier i skyn. Paradiset, som försvann från jorden, se! dess port är åtor öppnad vorden, hvilka taflor stråla för Din syn! Gyllne frukt i dunkelgröna lunder, silfverkällor sorla derinunder, mången snöhvit engel svåfvar der; hoppets himlabåge hög sig hvälfver uti praktfull skiftning, daggen skälfver öfver blomsterfolkets lätta här. Morgonrodnor spegla sig i sunden, lyror klinga, foglar slå i lunden, kärleken har der rest opp sitt tjäll. Dina Genier bland trädens stammar vinka Dig, hur deras öga flammar liksom stjernorna en vinterqväll! Stig då in med mod fast blygsamt stilla, bygg Dig der i någon park en villa, slå med trollspöt! — straxt hon skjuter opp Göthiskt präktig: smärta kolonnader, djerfva hvalf och luftiga arkader och med fridens fanor på sin topp. Lef Ditt englagoda hjertas drömmar, sängsla sällheten i rosentömmar, flyktig är hon, qvinna föddes hon, rycker jemt på sina fängselbojor i palatsen, i de tysta kojor och dör bort liksom en harpoton. — Men hos Dig den himmelska vill stanna och i dag hon kysser huldt Din panna, fästar myrtenkronan i Ditt hår; derför gläder sig hvart ädelt sinne som man glädes af ett älskadt minne ur sin barndoms flydda oskuldsyår. Sen Du blifve endast hvad Du år, föga har Du att fullkomna här; trollspöt fick Du af de väna Feer, skapa då Du hulda! elyseer kring D n verld och honom, som Dig vann! Lycklig han! Angantyr.