ning, som för ett par år sedan, vid de då pågående s. k. strikes bland manusakturbesolkningen i Lancashire och på andra orter, yttrade sig särdeles omildt emot dylika rörelser. Förhållandet är helt enkelt, att konkurrensen, som hittills i England varit emot arbetarne och ännu är det i de flesta andra länder i Europa, samt derföre varit föremål för deras jemmeroch förbannelserop, nu vändt sig till arbetarnes fördel. Häri ligger Englands räddning. Hvarje land i Europa skulle kunna vara lika lyckligt, om icke industrien, som skulle taga arbetskrafterna i anspråk, vore förlamad genom förderfliga inskränkningar, tvång och skatter; om de medel, som nu måste sammanskrapas till statskassan, för att ofruktbart förslösas, finge användas till industriens förkofran ); om arbetarens äganderätt till hvad han ärligt förvärfvar vore skyddad, o. s. v. Så länge de gamla förhållandena i detta fall råda, finnes för arbetaren ingen möjlighet till en sjelfständig existens, d. v. s. en sådan som betryggar hans ålderdom, och gifver honom tillgångar att uppföda sina barn, annat än uti utvandringen. Förändras deremot förhållandena på sätt ofvan blifvit antydt, så att konkurrensen i andra länder, likasom i England, vänder sig till arbetarens förmån, så att han lika mycket som förläggaren, husbonden, kan betinga vilkoren i afseende å sin arbetsförtjenst, och ej längre behöfver såsom en nåd emottaga hvad man vill bjuda honom, då skall med den allmänna välmågan, så vida den på samma gång följes af sparsamhet och sedlighet hos arbetarne, utvandringarne upphöra. England har närmat sig denna punkt, hvarföre ock utvandringarne derlsrän äro jemförelsevis mycket fåtaligare än ifrån de festa andra länder i Europa, der de äro möjliga. Annu finnas dock i detta land djupa och svåra sår att hela, innan samhallskroppen erhåller full helsa. Men denna sjukling är dock, tack vare de män, som der äga myndighetens, upplysningens och rikedomarnes makt, på bättringsvägen. Det är ej om många länder i Europa man kan säga detsamma. ) Hvilken fart skulle ej det svenska jordbruket ta ga, om bonden finge blott under några få år använd till sin jords förbättring de summor han nu måst med möda och bekymmer sammanskrapa till de utgifter, som år ut och år in tynga förlamande på hela hans verksamhet, nemligen kronoutskylderna!