Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1853, sida 1

Komministerns Dotter. Svenskt original. (Forts. fr. N:o 123.) — Det der är något för höslärdt för mig, det måste jag bekänna, inföll Linnga, och jag tror sannerligen, äfven för dig sjelf. När vi qvinnor skola försöka att vara skarpsinniga, så går det som med karlarne då de vilja behaga — det faller lätt i det löjliga. — Hvarför det? återtog Clara litet stött; det finnes många karlar som i den vägen kunde byta rol med oss. — Det disputerar jag visst inte, sade Linnka, men du får ursägta att jag inte fullkomligt förstod hvad du menade med det der; att vissa borde vara dispenserade ifrån att föröka verlden! du räknar då kanske dig sjelf för en bland dessa vissa? — Om jag skall vara upprigtig — ja! Du har en gång behagat kalla det en fix id hos mig, att jag anser mig kallad att uppträda som skaldinna, som författarinna — jag kan likväl icke låta öfvertyga mig att icke så är. Noga har jag ransakat mig sjelf; jag har underkastat mig den strängaste sjelfpröfning för att utröna om det icke vore fåfänga, för högt begrepp om egen förmåga, som drifver mig fram på den bana, der jag ser så många hinder, men en inre röst hos mig svarar nej. Och Linnsa, aldrig går väl ur mitt minne den dagen, då min salige, gode fader första gången fick se något af hvad jag digtat! Vet du hvad han sade? Mitt stackars barn! den talangen kommer att kosta dig många tårar. Det var allt. Jag kan inte neka att den profetian grep mig, men min kärlek för