sör hakan. — Nå ja, att återupplifva sådana minnen kan ju inte skada, sade Linndga leende, du måste vänja dig att tänka på barn, att i din tur ge dem välling, di ... Clara gjorde en rörelse af öfverraskning. — Ja ja, återtog Linnga, di, jag har sagt det. Så är ju naturens ordning. När du får det der att pyssla med, kan du glömma mycket annat. — Man säger så; men tror du då verkligen, Linnsa, att alla äro ämnade att fortplanta verlden? Kan det icke finnas dispense för någon? Man har ju observerat att konstnärer, att skalder — af högre ordningen — vanligen ej gifta sig. Kommer icke detta möjligen deraf att de ha ett annat sått att fortsätta sin varelse? Hvarje nytt verk, som konstnären skapar medtager en del af hans varelse, — man märker det lika litet som man märker de ringar i trädens stammar, som för hvarje år slå sig efter det de blommat ut — man märker det icke -förrän stammen är fälld. Och när qvinnan blommat, burit frugt, är det icke på samma vis? Den varelse hon skänker verlden är en del af henne sjelf, och ju flere sådane delar hon mister, desto större brist måste uppstå hos det hela. (Forts.)