Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1853, sida 1

sSå, mutter, nog kan det väl kosta på att inte få vara matmor sjelf, men det är så verldeus gång. Det är Ju så bra nu här som det kan vara, vet jag, och hvad som behöfs i reparationsvag på husena skall jag väl köra församlingen att verkställa, bara jag blir lite varm i kläderna, men inomhus blir det som det är — det behöfs ju inte slås en spik i vägg en gång. Det der gamla skrället klaveret och violen och några af piporna kunna vi väl göra oss af med och förvandla i kontanter, för de kunna alltid behöfvas, men annars skall det stå som det står, sbåhet, shrishordet, klockan, sängen — — men hvad gråter mutter efter? Den oro som bemägtigade sig den gamla frun vid Rödings beskrifning på hur allt skulle förblifva som det var, tillskref han den naturligen smärtsamma känslan af att i annan hand öfverlemna husmoderväldet på ett ställe, der hon i så många år så godt som enväldigt herrskat, vore det än åt hennes egen dotter som detta välde öfverlemnades. Den kom likväl, som man lätt finner, dels af vissheten om att detta allt, som han uppräknade, en dag måste säljas för betalande af boets skuld, hyartill kom en inre strid hos den gamla, huruvida hon ej så godt först som sist borde för den blifvande mågen yppa sterbhusets ställning eller ej. Flera gånger var hon på väg att rent ut säga hur den var, men, om det kom sig af en falsk blygsel, eller fruktan att sätta fästmannens trohet och karaktersfasthet på prof, eller af ett svagt hopp att omständigheterna ännu kunde förändra sig så, att det som fanns kunde få behållas — alltnog: komministerenkan lemnade hastigt rummet, utan att gifva sin blifvande måg någon upplysniug i det kinkiga ämnet. Röding reste till Linköping för att planera för sig, och Clara blef litet lättare om hjertat. Samma dag fick hon ett besök af Linna. Det var första gången de begge väninnorna sågo