Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1853, sida 1

Komministerns Dotter. Svenskt original. (Forts. sr. N:o 122.) — Kräket! sade komminister-enkan, synd meena ändå, för har hon fäst sej, så kommer de la att kosta pålna. — Ah, det visste hon så väl, som alla andra flickor, att jag inte mente allvarsamt med tåcke der slarf. Jag har varit en fjäril i alla mina dar — alla flickorna kalla mig för fjäril — och skam te tala omet så har jag haft tur hos flickorna — nå nå, ett qvickt humör och skapligt utseende, skulle jag tro — jag har kunnat få hvilken flicka jag pekat på — hvad de blef till sig, kan mutter tänka, när de fick höra att jag var förlofvad — och så skulle de låtsas som de blef rasande för jag öfvergaf Lena, som de sa — det var bara afundsjuka — men nog får jag mig en pers när jag råkar Lenas far — nå nå, det kan man inte säga om, att föräldrar vilja ha sina barn bortgifta, men hvart kommer man med två toma händer, det kunde han väl bepripa. Tro inte, mutter, att det är för de sattiga penningstyfrarnas skull jag begärt Clara, nej aldrig i verlden — och dessutom är det väl inte så mycket — men det är bra med det, att om jag nu blir komminister här, som jag väl vill tro, för så låter det redan, så behöfver inte så mycket som en stol flyttas ur fläcken, utan det är bara att klifva in med stöflar och galoscher — ja ja, mutter, bli inte ledsen, för nog får mutter tak öfver hufvudet — den här lilla kammaren blir mors kammare — mutter är ju raska menniskan ännu, och kan hjelpa Clara med ett och annat — se