Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1853, sida 1

för hvarandra, säga söta du i hvartannat ord och krusa och komplimentera så man skulle tro det vore första gången de sage hvarandra. Detta gäller dock väl ej egentligen vänner af detta kön, men hur sällsynt fruntimmersvänskapen är, vet man väl. Till dessa undantag hörde Clara och Linnka. Hvem som först af dem tog af en rätt eller gick in genom en dörr, var dem likgiltigt, eller rättare sagdt, det föll dem ej in att fästa sig dervid — ungefärligen som man icke tänker på om det är med högra eller venstra foten man först stiger öfver en tröskel. — Jag har inte sett till magistern, sade Linnga, sedan de setat en god stund i soffan och samspråkat. — Ack det är sannt, sade Clara, liksom hon alldeles icke kommit att tänka på det ämnet, han har rest. — För att inte mer återkomma ? — Åh nej, om ett par dar är han tillbaka. Men låt oss tala om någonting annat. — Hvarföre det? Nej du måste tala om honom, du måste vänja dig vid att tänka på honom — finner du inte det sjelf? — Tånka! sade Clara med en viss humor, du tycker det är en sådan småsak, du. Visserligen gör jag mitt bästa i den vägen ibland, men när jag tänker på honom, som du behagar säga, när jag tänker mig vara gift med honom, så faller det mig så besynnerligt före — jag tycker det är alldeles som jag vore en fisk. Och besinna, när man såger: fru Röding, fru Röding, vore det dig möjligt att låta bli att rodna, om man kallade dig fru Röding? — det ligger ju så godt som i sakens natur. Och det der besynnerliga stumpan som han kallar mig, när det skall vara väl — jag tycker jag blir så liten, så liten, så jag kunde krypa in i ett nötskal — så liten som när mamma i verlden kallade mig stumpan, när jag satt på hennes knä framför välling