Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1853, sida 1

hvarandra efter komministerns död. Ehuru nedtyngd af sorg, blef Clara dock omisskänneligen glad när hon fick se Linnåa; med en häftighet, som endast kan tolkas genom kännedomen om hennes känslor, slöt hon henne i sin famn, och länge höllo de hvarandra så omarmade, innan ordet återfick sitt välde. Claras kammare var redan tidigt på morgonen anordnad så som den var förut, och i allmänhet, ju längre det led på förmiddagen, syntes allt mindre spår till den totala omstöpning interiören af den anspråhslösa kaplansbonincen undergatt till följe af tillrustningarne för begrafningen. Befriad från närheten af sin trolofvade, man kunde gerna säga, plågoande, andades Clara lättare, och med denna spänstighet, som endast ungdomskraften skänker, hade hennes natur, i grunden böjd för det glädtiga och sörnöjsamma, för ett ögonblick åtminstone blifvit sig sjelf. Sorgen är i allmänhet egoistisk, icke glädjen. Val kunde Clara ej vara okunnig om det ode, Som väntade henne, men det var det minsta som bekymrade henne. Lisigt vore i hennes minne inpreglade den döende fadrens Sista ord: bry dig ej om fattigdom, ej menniskors förakt! var rik i dig sjelf och gör dig aktningsvärd; när du finner dig som mest öfvergifven, är den skyddande handen dig närmast ; din sorg haf för dig sjelf, din glådje för andra; arbeta för det sköna, det ädla, det höga — och himlen skall välsigna dig, så som jag nu välsignar dig. Det var hennes pligt att behålla sin sorg för sig sjelf, eller åtminstone icke lemna den häftiga utbrott i andras närvaro. När hon detta gjorde, lydde hon ju endast sin faders vilja. Clara och Linna voro i sitt sätt emot hvarandra olika de flesta andra unga flickor. Ett par väl uppfostrade flickor kunna, som man vet, äfven om de äro barndomsbekanta, icke råka hvarandra utan att niga