Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1853, sida 1

dyrbara pligten att till sitt hvilorum ledsaga den älskade och saknade läraren. Det var bjudet till klockan 10 på förmiddagen. En halftimma före begrafningsgästernas ankomst herrskade i sorgehuset denna dystra tystnad, som plägar vara vanlig vid sådane tillsällen. Allt var nu i ordning. Sjelsva skramlet i köket hade tystnat. Madam Boqvist, klädd såsom tillfället kräfde, gick med tysta fjät omkring i rummen, för att se till att allt stod på sin behöriga plats. I vedboden på gården, som blifvit utrymd och innantill dekorerad till likrum, stod liket i sin kista, hvartill locket ej ännu var pålagdt. Vid ingången till detta lilla rum hade samlat sig en mängd skådelystna, som dock höllo sig tysta, och i månget öga såg man tårar. Vid sidan af kistan knäböjde komministerns dotter, som för sista gången höljde de kalla händerna med sina kyssar, och fuktade dem med en ström af tårar. Klockan var half tio, då skramlet af en långsamt framskridande vagn hördes borta från vägen. Det var likvagnen. Gamla Stina vågade träda fram, och fästa Claras uppmärksamhet på att hon borde gå upp till vindsrummet, som särskildt var inredt för henne och modren. Stödd under hvardera armen af Stina och Nils, lät den af sorg dignande Clara föra sig bort. Likvagnen körde upp; de svarta hästarne spändes ifrån och sattes in i stallet, der de med ett muntert gnäggande mottogos af Brunte, som var okunnig om sin sorg. Nils letade fram ur verktygslådan en hammare, för att tillspika locket på kistan. Klockan led emot 10. Den ene efter den andra af begrafningsgästerna infann sig, och såsom vanligt de först, som bodde längst bort. Strax före 10 anlände prosten Högstedt, och med honom klockaren, som bar hans kappa och handboken. För öfrigt såg man, utom några af de förmögnare bönderna i församlingen, hufvudsakligen samma personer — af den manliga afdelnin