Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1853, sida 1

———s— ———— SS telige, med prosten i spetsen, och successivt som rummet tillät, upp till den för de sörjande begge fruntimren inredde vindskammaren, der prosten yttrade några dels beklagande, dels tröstande ord åt enkan och dottern, hvarester man begaf sig ned för att uppfylla den mera angenäma pligten mot sig sjelf att sörja för de lekamliga behofven. Den ende som ännu en stund qvarstannade der uppe var Reinius. Komministern hade vid ett tillfälle under sin sjukdom anmodat honom att vara som en far för Clara — han framställde detta enkelt men med bruten röst. Clara fattade hans händer och kysste dem vördnadssullt. Kännande att han icke länge här skulle kunna sjelf återhålla sina tårar, aflägsnade han sig med löfte att snart återkomma, och som han nu fann sig hafva uppfyllt sin sista pligt emot sin aflidne vän, for han hem, utan att öfvervara middagen. Middagen var som alla sådane — i början lät man desto hellre maten tysta munnen, som konveniensen fordrade att man höll det allmänna samtalet inom vis. sa skrankor, men sedan man fått sig en halfva, ölet var drucket och portvinsoch maderabuteljerne börjat gå omkring, började litet hvar bli språksam, och man bade icke hunnit till tredje rätten, förrän konversationen var så högljudd, att sorlet deraf kunde höras upp till det rum, hva ri enkan och dottern befunno sig. Ehuru man visserligen allmänt värderade den aflidnes egenskaper och sålunda hade anledning att sörja, fann man dock att han icke kunde slefva i evighet, det var enligt med naturens ordning att han en gång skulle gå bort, och då boets tillstånd ej var kändt för annat än godt, och dottern redan kunde anses såsom försörjd, så tyckte man sig icke böra göra sig samvete af att förtära af de framsatta Guds gåfvorna. I sjelfva verket fanns vid bordet också ingen, som man egentligen behöfde genera sig för: der var ingen enda