Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1853, sida 1

gen nemligen — som året förut syntes på det glada julkalaset hos sergeanten på Lindkullen. Från Ragnarsborg syntes inga andra representanter än magister Reinius, kamrer Åkersält och direktör Florn. Gresven hade man naturligtvis ej vågat bjuda. Magister Röding gjorde les honneurs med mycken anständighet. Der bjöds omkring gammalt franskt, renskt och mosel, och en lågmäld konversation kom sig efterhand i gång. När gästerna voro öfverräknade, att ingen fattades, och detta blifvit anmäldt för prosten gaf denne en vink att man skulle hålla sig i ordning till affärd, samt att kistan skulle tillspikas. När detta var skedt, begaf sig prosten i spetsen för begrafningsgästerna ut till likrummet, der han yttrade några för det sorgliga tillfället lämpliga ord. Till Claras öron hade trängt sig det dofva ljudet af hammaren, när likkistlocket tillspikades. Från den stunden hade hon på en hel timma ingen sans. Likvagnen kördes fram, kistan sattes på. Vagnen kördes af Nils, som för ingen del velat afstå detta förtroende åt någon annan. För första gången i sin lifstid bar Nils handskar, hvita naturligtvis. Men när han med dessa skulle fatta tömmarne, och fann sig hindrad genom detta besvärliga plagg, drog han dem beslutsamt af sig, och stoppade dem i barmen. Herrarne hade under tiden påtagit sina öfverrockar, och satte sig i Sina vagnar. Tåget satte sig i gång. Först efter likvagnen åkte prosten Högstedt, och jemte honom magister Röding, såsom ende sörjande. Odensvi klockor började röra sig. . Socknens innevånare hade i mängd samlat sig vid kyrkan. Den förlust de gjort stod tydligt att läsa på deras ansigten. . Jordfästningen försiggick med öfliga ceremonier. Återkomne till begrafningshuset, der man emellertid hade dukat i ordning middagsbordet, begåfvo sig sam