Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1853, sida 2

Redaktionen lemnar med nöje plats för fålande insända Sång för Beväringen. (Mel. Det gamla Götha Lejon hvilar etc.) Hur ljuft att bo, hur godt att vara Uti ett land så skönt som vårt, Der vån och ovän man kan svara På språk så rent, med jern så hårdt! Hur ljuft att i dess lunders skugga Arbeta under fridens dar, Men ock hur herrligt att få hugga I striden in till dess försvar! Ty strid — men blott de ädla strider För sannt och rätt, mot våld och tvång — Har Svensken älskat alla tider Liksom han älskat vin och sång: Alt vin och sång och kärlek dyrka, Det gör han än, det gör han djerft; Att slåss med mod, att slåss med styrka, Har han af tappre fäder ärft. I vapenrockar blå och gula Som bröder enigt här vi gå, Att lära oss med svärd och kula En värdig krigarkonst förstå: Så stollt man kan den drägten bära, Så god den konsten är jemväl — Den som ej vill dem begge ära, Han är ej svensk till lif och själ. Visst hvälfver himlen sina bålar På oss ibland der vi gå fram, Visst brännas vi af solens strålar Och höljas in i rök och damm; Men våra klingor och kanoner Handtera vi dock lika käckt, Vi brås, vid Gud! ej på pultroner, Men på en härdad, tapper slägt. När slutad är vår krigarskola, Hvad fröjd om då man kallar oss På allvar ut att oss få sola I krigets röda, vilda bloss! Med fädrens mod vi skola möta Vår fiende på blodig färd Och till vårt hemlands ära sköta Med säker hand kanon och svärd. Men om ej krigstrumpeten manar Oss nu till strid på ärans fält, Och fredens hvärf i stället banar Ett återtåg från våra tält: Då skola vi vär konst bevara I minnets djup, i hjertats brand, Till dess vi kallas att försvara Vart sköna, dyra fosterland. Bolm.