reform tjena, som blott ölverslyttar rättigheten att utöfva tillverkningen till några få? Dertill kan blott svaras: bränvinet kan då högre beskattas och fördyras; staten får en stor inkomst — och folket tvingas att åtminstone supa mindre?. Nåval! Om man i ett land, der en stor del af arbetsklassen till den grad utarmas och förföljes, genom hvarjehanda tvång, såväl från polismaktens sida som från enskiltes, att den med hvarje år alltmer utvandrar och de qvarblifvande blifva sjuklige, håglöse tiggare och fattighjon — om i ett sådant land man tror sig kunna fördyra njutningen af det enda medel man lemnar mängden till att under arbetet, åtminstone för ögonblicket, lifva sina krafter — hvad månne verkan deraf skall blifva? 3). Jo, under det att den icke arbetsföra delen af befolkningen förökas och med den ett ännu större behof af arbete för produktiva och industri-företag, skall den i proportion minskade arbetsföra delen med hvarje år såsom mera behöflig kunna stegra sina anspråk på de högre arbetslöner, som erfordras för att sätta den i stånd att följa sina vanor och tillfredsställa sina lustar. Man klagar ju redan öfver, att en stor del af våra näringar ej kunna täfla med utlänningens, i följd af arbetslönernas och några naturförhållandens inslytelse. Hvad skall man då kunna vänta sig, sedan man framtvingat en stegring deri, blott för att få större statsinkomst? Hvem får betala, om ej just de som skola förlägga arbetet? Och huru vill man inbilla sig, att desse och arbetarne i fördyrandet skola finna annat, än en från dem tagen behållning, som lemnas åt fabriksbrännarne i vinst? 4). I sanning, blott ett medel finnes, att få en stor statsinkomst, fördyra bränvinet, och förlika hela folket genom allmänt deltagande i de deraf följande uppoffringar och försakelser! Men skall jag våga uttala det? Skola ej håren resa sig, på de aspiranter, som under dessa förpestelser mot husbehofsbränningen redan påräkna, att genom nåd och auktionsintriger åtkomma samma lycka, samma rikdom, som under kronbränneri-arrendetiden vanns af en Niclas Björnberg och konsorter? Skall man ej ropa mot mig, att jag vill förstöra alla? Jo, säkert; men ändock vill jag våga gifva upp sättet. Projektet kan åtminstone vara så godt som något annat. Se här! det är enkelt: 1:o Att bränvinsbränning förbjudes. Man kan ju för ro skull belägga förbrytelsen med kroppsstraff. Upptäckten deraf belönas och enhvar, anhörige eller tjenstehjon, få liksom under kafseförbudet angifva. Husvisitationer tillåtas, utan ansvar, om ej bränvinskitteln anträffas. Skogsoch jägeristaten förökas, för att i skogarne utspana lönnbränning. Indelta armåens infanteri lemnar dem handräckning, och upprorslagen tillämpas om motstånd göres. 5) 2:o Införseltullen på alla spirituösa och distillerade drycker höjes; arrak, rom, konjac, genevre till 6: 32 kannan; bränvin med 1: 16 kannan. Tullstaten förstärkes med en ökad ständig militärisk kustbevakning af 3 å 400 man under talrikt befäl. Indelta kavalleriet förlagges vid kusterna, för ständig patrullering. tillverkningarnes öfverslyttande på några så. Fabriksväsendet, grundadt på de mekaniska hjelpmedlen, arbetets fördelning och tillverkning i stor skala, är en af menniskotankens och menniskoslitens triumfer och har blott genom de svåra missbruken ledt till en massa af menniskors förderf, i st. f. att det, rätt ordnadt och utfördt, kunnat lända hela menskligheten till väl. Lika orimligt det vore, att genom särskilt skattelindring, premier eller andra konstlade åtgärder, uppehålla handarbetet på sabrikens bekostnad, lika orimligt och fördersligt vore det, att söka genom en lindrigare beskattning, på ett konstladt sätt, uppehålla husbehofsbränningen. 3) Jo, verkan af bränvinets fördyrande blefve tydligen den, att man af den dyrare varan ej bade råd att förtära större qvantitet, än som verkligen kunde vara lifvande — hvilket vi gerna erkänna att en sup bränvin mången gång är — men hindrades att förtära den alltför ymnigt, hvarigenom den blifver icke blott ej lifvande, utan tvertom så grundligt döfvande och nedtyngande, att den förtärande ofta måste af andra krafter transporteras. Och med denna verkan bör väl ingen vara missbelåten. 4) Vi förstå i sanning ej rätt detta vår korresp:s räsonnemang! Det tyckes, upprigtigt sagdt, gå derpå ut, att sedan först arbetarne blifvit stämda emot bränvinets fördyrande, derföre att de dermed berösvas en lifvande dryck, så vill förf. sedermera äfven uppskrämma deras s. k. förläggare, eller husbönder mot åtgärden, derföre att den skulle stegra arbetslönerna. Slutledningen är för öfrigt af ungefär samma beskaffenhet, som den ofta hörda: ju mera bränvin som brännes, ju bättre betalas säden och ju mera säden betalas, ju bättre råd får förläggaren att betala arbetaren. Den yttersta konklusionen, som man dock ej vågar utmed, är helt söljdriktigt: Ju mera bränvin som supes i ett land, desto större allmän välmåga är der rådande. — Vi hafva lidit nog af sådana slutledningar.