var rik i dig sjels och gör dig aktningsvärd; när du finner dig som mest öfvergifven, är den skyddande banden dig närmast; din sorg haf för dig sjelf, din glädje för andra; arbeta för det sköna, det ädla, det höga — och himlen skall välsigna dig, så som jag nu välsignar dig! Komministern hade laggt sina begge händer på sin framför sängen knäfallande dotters hufvud. Ett klart sken fyllde rummet. Det var från månan, som framträdde i sin fulla glans. Komministern, likasom han hännt sig stärkt af detta samtal, hade om natten en temmeligen god sömn. Men derester aftogo ock hans krafter hastigt, så att de anordningar han ännu hade att göra om sina husliga och andra angelägenheter fordrade all påpasslighet vid de stunder hans slocknande själskrafter sammade upp. Så föreskref han, att hans begrafning skulle föregå med största möjliga enkelhet, lät komplettera hvad som ännu fanns ofullständigt i kyrkoböckerna och tillsåg ännu en gång att hans egna papper voro i ordning. Serskildt gaf han sin vän Reinius uppdrag att vaka öfver att Claras poesier och hvad eljest som kunde flyta ur hennes penna blef samladt, och underrättade äfven sin dotter om att hon i sina litterära angelägenheter hade att vända sig till honom. Julaftonen kommunicerade han tillsammans med sin familj, och tog afsked af hussolket. Det var rörande att se hur gamla Stina och Nils lågo på knä framför hans Säng, och badade hans händer med sina tårar — att böra, hur den döende bad dem förlåta honom att han ej kunde vedergälla dem som deras trogna tjenster förtjente. (Forts.) Annnnnnn AA KT