Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1853, sida 1

också med den bästa arbetshåg, det alltid är möjligt att finna arbete? ty värr! qvinnans arbete är af den beskaffenhet, isynnerhet deras, som äro uppfostrade i något så kalladt bättre stånd, att hon har svårt att söda sig derpå. IIandarbeten är det vanligaste. Men det är så många om. Dessutom är det egentligen blott i städerna, som det finnes tillgång till sådant arbete. Din mor är gammal. Hvad hon genom väfnader eller spånad skulle kunna förtjena, kan ej bli tillräckligt för hennes uppehälle. Du återigen är ung, och skicklig i hvarjchanda ... men . . . upprigtigt sagdt: jag tror icke din håg ligger åt handarbeten. Jag har trott mig finna, att då du sysselsatt dig dermed, det mera varit för att göra din mor till viljes, än af den inre drift, som förmår qvinnan till detta slags verksamhet. Du skulle icke kunna, utan en betydlig uppollring, ja sjelsförnekelse, sitta t. ex. med nålen i hand från morgon till qväll, likt dessa hundrade, ja tusentals qvinnor, som endast på sådant vis vegetera fram sitt lif, skattande sig lyckliga om de blott ha bröd för dagen. Här talar jag icke om nöjen, ty sådana måste den fattige umbära ... men i sjelfva arbetet ligger och måste ligga ett nöje, om man ej skall tröttna dervid. En klädsömmerska till exempel! det kan väl synas trivialt att så der sömma den ena kluten vid den andra, men ändå! när allt är särdigt, och arbetet är lyckadt, känner hon en viss tillfredsställelse, en viss liten stolthet — — mitt barn! tror du att du skulle kunna känna en sådan stolthet? Clara teg. — Nej, du skulle det icke; och utan att man är nöjd med sitt arbete, är man icke nöjd med sig sjelf. Arbetet är hufvudsakligen ingenting annat än yttringen af den hos oss nedlaggda lifskraften. Hos en är denna beskaffad så, hos en annan så; från skalden, konstnären ner till handtverkaren, dagakarlen afvexla yttrin